Som om vi var i ett stort hus fullt av liv, många rum med solljus.
Ett eget rum för frukost. Ett eget för sovmorgon.
De flesta rum var vi i tillsammans.
Sen finns det ett rum vi aldrig går till. Det står olåst och ibland står dörren på glänt.
Det är omöblerat och det är släckt.
Och så en dag sprang hon in där.
Jag tittade ner och hon hade sprungit iväg.
Jag var inte i samma rum. Jag hörde aldrig dörren slå igen.
Men jag vet att hon är därinne.
Längst bort från dörren som inte går att öppna.
Det stora huset är fortfarande fyllt av solljus.
Det serveras frukost. Sovmorgnar blir för långa.
Det hängs upp nya tavlor på väggarna och skåpen fylls.
Men jag ligger kvar intill dörren och skriker efter henne under dörrspringan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar