Penny kom till oss i slutet på sommaren 2011.
Genom en organisation hade en familj bokat henne, hon skulle få flytta från hundstallet på Irland hem till dem i Sverige. På Arlanda fick hon möta sin nya familj. En familj som då plötsligt inte ville ha henne. De ångrade sig och tog en annan hund med sig. Hur någon någonsin skulle kunna göra något sådant är bortom mitt förstånd.
Så Penny fick bo i ett jourhem strax utanför Enköping tills att hon hittade en ny familj. Till slut hittade hon hem hit, till mig. Första veckan här klättrade hon upp på köksbordet och bet sönder en av stolsknopparna, det var den enda gången hon klättrade upp där.Hon fick en egen korg och en mjukdjurshund som hette Bosse. Bosse fick stå ut med en hel del och förblev hennes favoritleksak. Någonstans på våren som kom var vi på kalas och Penny fick syn på en solkatt. Sen dess var hon något besatt av dem, en gång bet hon sönder tapeten utanför mitt sovrum i jakt på en.
Vi gick på lydnadskurs och hon fick ett diplom. När vi paddlade kanot i tre dagar fick hon en egen flytväst som hon inte tyckte om, alls. Vi sov i tält och hon kröp in i sovsäcken. När vi åkte till Sälen fick hon en overall, hon var inte så förtjust i den heller och hon behövde aldrig ha den på sig. Efter att hon blev biten förra sommaren ville jag knappt släppa henne med blicken. Hon slets ur mina händer av något stort och kraftfullt och jag har nog aldrig varit så rädd. Veckorna som följde var hon väldigt liten och vi var alltid tillsammans.
Hon sov inte i sängen utan i sin egen korg när vi var hemma, de senaste månaderna har hon ställt sig vid sängkanten och frågat om man var vaken med att gnälla till lite. Då fick hon komma upp och krypa in under täcket och vila huvudet på min axel. Hon skulle fylla fyra i oktober.
Vi förlorade Penny för fem dagar sen.
Det spelar egentligen ingen roll hur. Det var en olycka och det gick väldigt fort. Förmodligen hann hon inte märka att något hände. På en kulle där hassel växer vilar hon nu, där kvällssolen lyser in.
Penny lärde mig mycket om tålamod. Hon kunde gå mig på mig på nerverna som ingen annan. Men hon fanns alltid där och irritationen gick över. Hon tröstade mig många gånger och gav mig sällskap på många, långa promenader. Hon tyckte inte särskilt mycket om bollar eller pinnar, att bada eller att leka i snön. Det var ganska många saker som hon inte tyckte om. Men hon tyckte om att hålla koll, att springa, sova länge och ruska om Bosse. Hon tyckte om ost, att söka, gräva och sola.
Och jag älskar henne tills hjärtat går sönder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar